Stockholm halvmarathon 2014 – mitt lopp

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

sthlmhalvmaran

STOCKHOLM HALVMARATHON. Nu är det en ny dag och jag har hunnit landa lite. Vilka känslor och vilka reaktioner från kroppen efter Stockholm halvmarathon som infann sig igår.

Vi tar det från början. Då våra barn var och hälsade på mormor och morfar under helgen (med undantag för Charles Born to Move) kunde jag och Glenn helt fokusera på loppet vi skulle springa. Vi åt en ordentlig lunch och låg sedan hemma och läste och vilade. Vid halv tre promenerade vi mot Kungsträdgården där vi hade lyxen att få hänga en stund på min brors kontor. Där kunde vi lämna våra överdragskläder och gå på toaletten. Perfekt. När det var en kvart kvar till start tog vi oss till startgrupp D och hann bara stå och trängas där några få minuter innan det var dags för start.

sthlmhalvmaran4

Kroppen var stark och då det var extremt mycket folk och väldigt trångt i starten bestämde jag och Glenn oss för att köra själva redan från start. Det gick inte att hålla ihop även om jag höll mig strax bakom Glenn de första kilometerna. När vi rundade Vasaparken hade jag dock tappat honom och jag misstänkte att han nu var bakom mig. Jag öste på i bra tempo, sprang första fem på 26 min (ganska exakt samma tempo som på Tjejmilen), och jag sprang första milen på 53 min. Därefter började det ta emot lite, jag kände av mina vader och kroppen var trött, men jag hade inte ont någonstans, det var bara trötthetsont och eventuellt lite för lite vätska. Jag försökte dricka lite vatten och sportdryck på vätskestationerna, men jag valde att inte springa med vätskebälte denna gång och det är lite svårare att få i sig allt då tycker jag.

Jag fick peppande hejarop längst vägen av vänner och familj, det gav en massa energi! Tusen tack för det. Publiken är extrem viktig under denna typen av lopp och jag blir även glad av alla som står och hejar fram oss löpare – även om de inte känner oss.

Rundan på Södermalm var slitig, men helt plötsligt hade jag missat någon kilometerskylt och det var endast tre kilometer kvar. Då visste jag, detta går vägen. Jag hade inte så mycket fart men jag fortsatte springa, och väl på Skeppsbron tryckte jag på det sista jag hade. Målspurten skedde med gapande mun, mjölksyra som sprutade och med armarna i luften korsade jag mållinjen på 1:55:36. Jag nådde mitt mål och var överlycklig. Kanske mest för att jag faktiskt var i mål och inte behövde springa något mer just då …

Efter mål stod min fantastiska vän med familj, hennes fästman Konrad hade kameran med sig och tog bilder på mig – och sedan Glenn som kom in runt 8-9 minuter efter mig. Jag är grymt stolt över min man. Så kul att få följa honom i denna satsning och att göra det gemensamt, även om vi valde att springa själva loppet var för sig.

sthlmhalvmaran3

Några minuter efter mål började jag må lite illa, jag svepte en återhämtningsdryck och drack vatten, men illamåendet kom i lätta små vågor hela kvällen. Kroppen reagerade på ett helt annat sätt än när jag sprang dubbla distansen i Stockholm marathon 2009. Men då sprang jag inte heller lika fort. Efter långsam promenad hem lagade jag klyftpotatis, svampsås och kyckling till middag men varken jag eller Glenn njöt av maten. Det var knappt att vi kunde äta, men vi åt långsamt, svepte också varsin Resorb och efter en skål salta chips mådde jag som vanligt igen. Då var jag däremot så trött att jag gick och la mig.

sthlmhalvmaran2

Vilken upplevelse. Jag tog i och kämpade mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och med tanke på kroppens reaktioner efteråt blev jag fysiskt utmattad. Just nu känns Stockholm marathon rätt avlägset och ingenting jag riktigt längtar efter. Men det är några månader kvar och jag vet att suget kommer komma tillbaka. Dessutom finns mer tid att träna så jag kan vara i ännu bättre löparform då och kunna njuta av loppet och utmana mig på den sträckan tillsammans med Glenn – men gärna utan illamåendet efteråt.

sthlmhalvmaran1