Två olika lopp – två olika upplevelser

av Terese Alvén i kategorin Löpning, Träning den

maraton 2015

Jag har beställt hem lite foton för att öka inspirationen i mitt arbetsrum hemma. Bland annat blev det foton från mina två maraton i år. Jag älskar dessa bilder – särskilt när de presenteras ihop. Båda är tagna endast några hundra meter innan mållinjen men det är två helt olika känslor, lopp och upplevelser som ligger bakom. Den vänstra bilden (tagen av duktiga Konrad Karlsson), är från Stockholm maraton. Regn och blåst genomsyrade loppet. Men jag gjorde också personbästa och sprang loppet betydligt snabbare än vad jag hade trott mig klara. Det enda jag ville var att ta mig i mål. Det var inte kul att springa i regn och även om kroppen var stark hade jag inte roligt. Inte ens efter målgång fick jag någon Runners high eller mersmak. Jag började istället frysa och skaka av kyla och tom kropp. Minns hur jag med hackande tänder promenerade hemåt efter mål med siktet inställd på en varm dusch. När jag kom hem till barnen och min mamma som var barnvakt fick mamma hjälpa mig av med kläderna, hade knappt känsel i fingrarna som var så kalla. Jag satt länge i duschen och sedan låg jag med en vetekudde under duntäcket och det tog ett bra tag innan jag återfick min värme igen. Nej, det var inte mitt favoritlopp. Trots personbästa. Och trots att det såklart kändes bättre med lite distans till loppet, jag var ändå stolt över min prestation. Men jag har verkligen lärt mig att det inte är tiden som spelar roll för mig, det är upplevelsen. Rörelseglädjen.

Den högra bilden är tagen strax innan målgång på New York City Marathon. Visst hade jag haft tuffa perioder under loppet, men de glömdes snabbt bort, för största delen av loppet hade jag samma leende som på bilden. Jag tjoade med publiken och upplevde min bästa löpartävling någonsin (hittills). Visst var förutsättningarna lite annorlunda här, vädret var perfekt för att springa i, jag var i min favoritstad och jag var taggad upp till öronen. Tiden var helt oväsentlig för mig, och jag hade ingen aning om hur snabbt eller långsamt det gick förrän jag kom i mål. Jag sprang cirka 20 minuter långsammare än loppet i Stockholm (men det blev ändå mitt näst snabbaste maraton) och jag var så OTROLIGT mycket gladare både under och efter loppet. Den sköna känsla som jag saknade efter målgång i Stockholm fick jag igen med råge i New York. Rörelseglädje till 1000!

Så, dessa två bilder representerar mitt träningsår 2015 väldigt bra och saker jag har lärt mig om mig själv. Jag kan bita ihop och gneta på även om det är tufft, jag klarar mer än vad jag tror. Och jag är ännu mer övertygad om vad som triggar mig i träningen och gör att jag vill fortsätta träna. Det ska vara roligt att träna och tävla, då blir det en upplevelse och jag har kul innan under alla förberedelser, under själva loppet och efteråt inte minst. Att verkligen hitta det som man själv går igång på tror jag verkligen är en nyckel till att få träningen som en naturlig del av livet. Ser fram emot nästa utmaning – vad det nu blir …